Almedalen dal av fruktan

IMG_0701

Hur mycket Almedalen är du? Eller, låt mig omformulera frågan. Vad har du för betydelse?

Sällan är så många möten så ojämlika på en och samma plats. En kan se den samhällsintressade på besök i Almedalsgyttret ta tillfället i akt för att språka ett ögonblick med den välkända makthavaren. Kroppspråket målar upp klyftan. Den anspråkslösa medborgaren ler och böjer sig framåt med hela överkroppen för att göra sig hörd, medan makthavaren istället vrider hela kroppen åt sidan så att hen nästan ser ut att kunna ramla när som helst. Den ena kämpar för en minnesvärd pratstund, den andra inväntar otåligt första bästa möjlighet att gå därifrån.

Redan i slutet på vintern kommer frågan: Ska du till Almedalen i år? Betyder du något? Och följdfrågan: Hur länge ska du vara där? Hur betydelsefull är du bland de betydelsefulla? Det är känsligt att tala öppet om det här. Vem vågar öppet erkänna att det är fruktan som har drivit dem till Almedalen? Jag är här för att jag inte vågar inte komma hit.

Så tittar jag på nyhetspanelen i Gomorron Sverige där de summerar den vecka som har varit. På plats i Almedalen, förstås. Och före detta språkröret Maria Wetterstrand påpekar att minsann hela 800 seminarier har haft hållbarhet och miljö som tema. Men, säger hon, noll uppmärksamhet i media!

Så funderar jag på varför de är där? Varför alla dessa seminarier? 3.800 seminarier. Förra året var de nästan 3.500. Det totala antalet besökare under Almedalsveckan uppskattades till 35.000.

Noll uppmärksamhet. Inga braskande rubriker, inte mycket som händer. Är detta julafton för demokratin, eller är det bara en naiv närvaro styrd av rädslan över att inte vara där alla andra är?  Ibland krävs det mod för att nobba det balla gänget.

Understundom går fåfänga och fruktan hand i hand.