GP FICK RÄTT I GB

Hösten 2003 var begreppet ”social turism” ett flitigt använt begrepp på politikernas läppar i Sverige. Självaste statsministern Göran Persson hade ventilerat farhågan att östmedborgare skulle komma till Sverige och bara behöva jobba i några få timmar i veckan för att bli heltidskvalificerade till de svenska trygghetssystemen.

Östutvidningen skulle ske senvåren året därpå, och upprördheten inom borgerligheten var stor över talet om social turism. Argast var nog centerledaren Maud Olofsson. Snudd på rasism?

När väl östutvidgningen var på plats, så var det populärt bland Göran Perssons antagonister att häckla honom för hans varningar om social turism. Det blev inte så farligt, det där med östutvidgningen. Men östutvidgningen skulle komma att få mycket större konsekvenser i ett helt annat land inom EU. Men detta var det få som anade – då.

Ungefär tio år efter den där hösten, året var nu 2013, la den konservativa premiärministern i Storbritannien David Cameron fram sitt löfte om att utlysa en folkomröstning om landets medlemskap i EU. Han vann valet 2015, och så i förra veckan fick britterna säga sitt. Och det som avgjorde valresultatet? Den sociala turismen.

Inget argument på Leave-sidan var så starkt som migrationsargumentet. Budskapet var tydligt och klart, att migranterna – underförstått östeuropeer – inte bara tar jobben, de skapar dessutom ett enormt tryck på trygghetssystemen, inte minst inom sjukvården.

Det brittiska exemplet visar att Göran Persson hade fog för sin oro. Han såg risken för ett problem som skulle kunna torna upp sig och som i förlängningen skulle utgöra ett hot mot den framtida sammanhållningen inom EU.

Idag efterlyser många inom vänstern, främst inom socialdemokratin och särskilt uttalat av LO, ett socialt kontrakt. Detta ska vara EU-projektets framtida kitt. Folken inom EU ska känna sig trygga, de ska inte känna sig hotade av den fria rörligheten.

Ett socialt kontrakt skulle vara ett recept mot den sociala turismen. Och för många är det nog rimligt att avtalade lönenivåer och villkor inom ett land inte ska kunna dumpas av andra EU-medborgare som erbjuder arbete till lägre lön och med sämre villkor.

Men om man försvårar för medborgare i fattigare länder att flytta till andra rikare länder inom EU, så bygger man också upp nya murar. Här nedmonterar man en del av det som är en av unionens grundpelare: den fria rörligheten.

I slutändan mynnar tanken på ett socialt kontrakt ut i frågan om det ens är lönt att försöka? För hur ska man motivera fattigare länder inom EU att hålla sina dörrar öppna för rika grannar, men samtidigt stänga porten för sina egna medborgare?

Alla försöker nu svara på vad som kan garantera hållfastheten i EU:s konstruktion. Man kan behöva mer kitt för att hålla den samman. Men man kan också behöva lösare fogar för att det inte ska spricka.

 

P1000407

 

Advertisements

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s