GP FICK RÄTT I GB

Hösten 2003 var begreppet ”social turism” ett flitigt använt begrepp på politikernas läppar i Sverige. Självaste statsministern Göran Persson hade ventilerat farhågan att östmedborgare skulle komma till Sverige och bara behöva jobba i några få timmar i veckan för att bli heltidskvalificerade till de svenska trygghetssystemen.

Östutvidningen skulle ske senvåren året därpå, och upprördheten inom borgerligheten var stor över talet om social turism. Argast var nog centerledaren Maud Olofsson. Snudd på rasism?

När väl östutvidgningen var på plats, så var det populärt bland Göran Perssons antagonister att häckla honom för hans varningar om social turism. Det blev inte så farligt, det där med östutvidgningen. Men östutvidgningen skulle komma att få mycket större konsekvenser i ett helt annat land inom EU. Men detta var det få som anade – då.

Ungefär tio år efter den där hösten, året var nu 2013, la den konservativa premiärministern i Storbritannien David Cameron fram sitt löfte om att utlysa en folkomröstning om landets medlemskap i EU. Han vann valet 2015, och så i förra veckan fick britterna säga sitt. Och det som avgjorde valresultatet? Den sociala turismen.

Inget argument på Leave-sidan var så starkt som migrationsargumentet. Budskapet var tydligt och klart, att migranterna – underförstått östeuropeer – inte bara tar jobben, de skapar dessutom ett enormt tryck på trygghetssystemen, inte minst inom sjukvården.

Det brittiska exemplet visar att Göran Persson hade fog för sin oro. Han såg risken för ett problem som skulle kunna torna upp sig och som i förlängningen skulle utgöra ett hot mot den framtida sammanhållningen inom EU.

Idag efterlyser många inom vänstern, främst inom socialdemokratin och särskilt uttalat av LO, ett socialt kontrakt. Detta ska vara EU-projektets framtida kitt. Folken inom EU ska känna sig trygga, de ska inte känna sig hotade av den fria rörligheten.

Ett socialt kontrakt skulle vara ett recept mot den sociala turismen. Och för många är det nog rimligt att avtalade lönenivåer och villkor inom ett land inte ska kunna dumpas av andra EU-medborgare som erbjuder arbete till lägre lön och med sämre villkor.

Men om man försvårar för medborgare i fattigare länder att flytta till andra rikare länder inom EU, så bygger man också upp nya murar. Här nedmonterar man en del av det som är en av unionens grundpelare: den fria rörligheten.

I slutändan mynnar tanken på ett socialt kontrakt ut i frågan om det ens är lönt att försöka? För hur ska man motivera fattigare länder inom EU att hålla sina dörrar öppna för rika grannar, men samtidigt stänga porten för sina egna medborgare?

Alla försöker nu svara på vad som kan garantera hållfastheten i EU:s konstruktion. Man kan behöva mer kitt för att hålla den samman. Men man kan också behöva lösare fogar för att det inte ska spricka.

 

P1000407

 

Ingentin(gb) har hänt

 

iphonekameran 680

 

Ibland när det händer riktigt stora saker finns det extra stora skäl att ställa sig frågan om det som har hänt verkligen har hänt, eller om det verkligen kommer att ske.

Jag tror att den samlade sömnbristen i Europa under en enda natt aldrig har varit så stor som mellan torsdagen och fredagen i den gångna veckan. Själv sov jag i en och en halv timma.

Jag kommer aldrig att glömma ögonblicket, någon gång kring midnatt, då en av journalisterna i BBC:s valvaka bad att få berätta om ett färskt – ännu obekräftat – rykte om att i valdistriktet Sunderland så ser ”Leave”-sidan ut att vinna med en mycket bredare marginal än väntat. Det var en första indikation på att det inte skulle bli som vi alla hade trott. Det upplevdes som när man tittar på en raffinerad skräckfilm. När duschdraperiet dras undan och man ser skuggan av en kniv mot badrumskaklet. Den rysningen.

Och sedan bekräftades chocken. Där, mitt i natten, rasade pundet omedelbart på en aldrig sovande valutamarknad som tidigare hade ”prisat in” att britterna skulle rösta ”Remain”.

Så kom morgonen och dagen då den där chocken skulle tas in och bearbetas. Och här måste alla agera på rätt sätt. Alla måste spela sina roll utan att överraska. Det måste vara enkelt och begripligt, och rationellt utifrån det man har sagt tidigare. Och eftersom ingen hade förväntat sig det som skulle ske så blir det extra dramatiskt.

Börser måste rasa. Politiker och statsledare måste understryka känslan av chock och berättelsen om den stora katastrofen. Och media får för en gångs skull ett riktigt enkelt jobb. Det är bara att vidarebefordra budskapen till riktigt svarta rubriker.

Men så händer någonting. Någonstans tänks en andra tanke, och raset på Londonbörsen halveras, och mer därtill. När fredagshandeln stängs är Londonbörsens facit ett litet plus sett över den senaste tremånadesperioden.

Sen läser jag artikel 50 i EU-fördraget och funderar lite till. Det där ser ganska tufft ut. I min enkla tolkning tycks den utträdande parten inte ha så mycket att säga till om. Kort sagt ska en förhandling ske under en tvåårsperiod och det avtal som sedan ligger där för påskrift måste inte bara EU-parlamentet godkänna utan även britterna köpa.

Och så, idag denna lördag, lyssnar jag på en diskussion i radions P1 där Carl Bildt spyr galla över (vissa) mediers roll i Storbritannien, där de har tagit ställning på ett sätt som medier inte gör i Sverige, och där saklighet inte alltid står i främsta rummet. Och så säger han någonting om medias viktiga roll att bidra till en saklig upplysning i sådana här politiska processer.

Att medier har ett stort ansvar i att upplysa och ett särskilt stort ansvar i att hålla huvudet kallt i ett så här stort och avgörande händelseförlopp är nog inget understatement. Att de som säger att det har gått åt helvete när det händer som man tidigare har beskrivit som ett helvete, det är ju inte särskilt förvånande. Men har det då verkligen gått åt helvete, och är det som beskrivs som ett helvete verkligen ett helvete? På riktigt?

Helvetet i detta sammanhang är det avtal som ska förhandlas fram mellan EU och britterna om villkoren för ett utträde, och de relationer som sedan ska gälla därefter. Det avtalet måste bli riktigt bra. Och blir det inte tillräckligt bra så är det väl ingen som vill skriva under?

Här börjar jag undra kring det där helvetet. Kanske blir det så att den röriga inrikespolitiska situationen i Storbritannien kommer att göra att en ansökan om utträde förhalas. Och kanske är det så att avtalsarbetet kommer att leda fram till villkor och innehåll som väcker protester på alla möjliga olika håll. Och kanske får britterna säga sitt i en ny folkomröstning där villkoren för ett utträde är mer uppenbara och tydliga. Ovanpå detta att skottarna krånglar, och inte gillar att dras ur EU av engelsmännen. Allt detta bara tankar och funderingar kring fortsättningen av allt detta, men inte desto mindre relevanta.

Vill britterna skriva på ett taskigt avtal om utträde? Nej. Vill EU att britterna ska lämna med schyssta villkor och slippa betala ett pris? Nej.

Det är långt kvar till ett brittiskt utträde från EU. Ännu i denna dag har faktiskt ingenting hänt.