Oförsonlighet till undergång

2014 var oförsonlighetens år. Ingenting tyder på att 2015 kommer att vara mindre oförsonligt.

Oförsonlighetens framtid vilar på sin egen spiral i tiden. Och vi snurrar runt, runt, och runt. I stort som i smått. Vi sitter fast i enfaldighetens centrifug.

I det stora ryar de goda mot de onda. Det vore så väl om de onda blev goda av allt detta ryande. Det vore så väl.

Att krama sin fiende ligger inte i tiden. Nu är det slag som gäller. Mycket hårda slag.

I det stora lyfts de allra hårdaste orden fram, och de breder ut sig. Det följer dramaturgins primitiva logik. Drabbningen törstar efter polarisering. Allt och alla som kan bidra till feta rubriker och en uppskruvad konflikt har omedelbart företräde till den offentliga scenen.

Och vi lär av det stora. Så när nu varje enskild medborgare kan välja att vara en offentlig aktör i den sociala medievärlden gäller det att sätta rubriker som når fram. Då gäller det att vara för eller emot, att måla den egna världsbilden i vitt eller svart. Nyans eller eftertänksamhet är sällan källa till upprörda känslor.

De hårda orden från det stora dras ner i det lilla, och förstärks. I det lilla är konkurrensen större. Dramaturgins primitiva logik kräver ännu hårdare ord för att nå fram.

Så osynliggörs eftertänksamheten ända ner på individnivå. Bilden av oss själva skapar vi genom att lyssna på det som hörs.

Eftertänksamhetens död är oförsoningens livskraft. Vi ser det överallt. Och ondskan hämtar sin kraft ur varje nytt slag, ur varje nytt fördömande. Vi kommer att slå till dess den har vuxit sig så kraftfull att den förgör oss alla. I det stora och i det lilla. In i evigheten.