Hen kan, hen.

Kanske var det riggat från början. Kanske var det bara en installation. Tesen. Provokationen. Den efterföljande debatten. Smart i sådana fall.

På sätt och vis skulle man kunna hävda att en tes bekräftas till synes omedvetet av någon annan än den som från början formulerade tesen.

Feminismen kan ju inte spåra ur. Möjligen skulle en kamp för att nå jämställdhet spåra ur. Men då måste vi först enas om hur den kampen ser ut, vad kampen är, vad den innehåller, och sedan ringa in vad som har gått snett. Att just denna kamp skulle kunna definieras utifrån marginalföreteelser är ju helt befängd.

Ändå. Där finns en poäng. Att marginalföreteelser kan skymma sikten. Ibland. Bitvis. På marginalen. Men aldrig i dess helhet, och aldrig över tiden.

Och ett raseri kan också skymma sikten. Men i just detta fall var det bara för stunden, och kanske, kanske, har detta raseri uppfyllt sitt ännu outtalade syfte, nämligen att försöka ringa in feminismen i dess bredare perspektiv, för att sedan understryka denna bredd.

Idag verkar de flesta vara tämligen överens om att feminismen inte handlar om hen och bara bröst. Så bra.

Ganska bra jobbat av Belinda Olsson. Och så småningom kan hon säga som det är.

-Jag bara skojade!

KONSENSUALISMEN

Jag tänkte följa upp dysterkvisteriet med en text om den uppdämda sorgen som byggs upp under längre helger. Ju längre ledighet och ju mysigare helg, desto tyngre blir det att återgå till vardagen. Men en kollega fick mig på andra tankar. Han såg så glad ut.

Istället ett par rader om konsensualismen som breder ut sig som en filt över Södermalm, över Kiruna och över andra delar av vårt land. Och filten har förtätats genom åren.

När jag var barn fanns järnridån kvar. James Bonds uppdrag var alltsomoftast på kommunistiskt territorium. Vitt var vitt och svart var svart.

Och nu i helgen håller Vänsterpartiet sin partikongress. Där kämpar några rester från det förgångna och kräver totalförbud mot privata alternativ inom välfärdssektorn. Partiledningen tycker att det är helt okej med privata alternativ, så länge man tyglar vinsterna. Och eftersom partiet kommer att tycka som partiledningen vill, så kommer de att tycka lite grand som de flesta andra partier även i den här frågan.

Annat var det förr. Det var liksom ja eller nej till löntagarfonder. Svart eller vitt. Nu är det konsensus så till den grad att partierna får kämpa för att verka så oense de bara kan i den politiska debatten.

Okej, visst överdriver jag lite grand.

Så frågar jag partiledaren Jonas Sjöstedt (igår) vad som nu skiljer Vänsterpartiets syn på välfärdsvinster från Miljöpartiets.

”Vi driver frågan”, var hans svar.

Nåväl. Det är okej, men ibland skulle det vara mustigare med lite större skillnader. Lite mer spänning. Vitalitet.

Men nu är vi alla överens. Även på facebook. Ja, jag vet, visst finns en eller annan som går mot strömmen. Och då. Då rasar en. Sen rasar alla.

En vit värld behöver inte alltid vara bättre än en svart värld. Nu tenderar vi att leva i en grå värld, men det är inte säkert att just detta alternativ är bättre än något av de förstnämnda.

Det är lite grand som dubbdäcksförbud i Stockholm. Bara på Hornsgatan. Jag säger varken ja eller nej till det. Det är oväsentligt. Jag noterar bara att kompromissen blir grå.

Det är okej. Bara vi är överens. Konsensus.

Att bära sin känsla

Jag har burit på en stegrande olustkänsla kring de så kallade sociala medierna under en viss tid. Och denna känsla bär på en märklig känsla av sorg. Möjligen är sorgen riktad inåt, mot mig själv, eftersom jag själv deltar i denna twittrande värld. Men den är nog bredare än så.

Människan håller på att förlora förmågan att bära sina egna känslor.

Smakar jag på detta, så blir det tungt att svälja. Jag skulle helst spotta ut, men sväljreflexen har redan gjort sitt.

Den egna upplevelsen duger inte längre. För att en stark upplevelse ska bli komplett måste den först delas med omvärlden. Istället för att stilla betrakta och ta in för att förstärka denna upplevelse inombords, på egen hand, så tar vi nu upp en platta och knäpper in upplevelsen med fingrarna över en digital skärm.

Den tid kommer då vi återigen måste börja lära oss att se vår omgivning utifrån oss själva, utifrån vårt eget hjärta och utifrån vår egen själ. Att vi duger på egen hand. Att våra egna upplevelser i själva verket blir så mycket rikare om vi slutar att jaga ”likes” för att få våra egna känslor bekräftade.

När såg du senast en medmänniska stilla blicka ut genom ett bussfönster? Res på huvudet, kära du.