Om annonsen

Någon tipsar mig om att den där boken tydligen har vandrat upp till fjärde plats bland de mest sålda böckerna på bokus. Det stämmer inte längre, för nu har den fallit tillbaka från den platsen. Den ligger nu på artonde plats, möjligen av det skälet att den är slutsåld. En koll på Adlibris. Slutsåld.
Som journalist skulle jag kunna tänka mig att ta en titt på den där boken. Den ska tydligen innehålla en massa faktafel, och om nu boken sprids så borde det uppfattas som ganska allvarligt, allra mest för de som har reagerat så starkt på att DN överhuvudtaget publicerade den där annonsen.
Så kommer motannonsen. Nya siffror som ska bevisa motsatsen. Och som ett brev på posten haglar påståenden om att dessa nya siffror är helt fel. Också. Det blir en debatt om siffror som egentligen döljer någonting helt annat: En inställning.
Det är så enkelt att de som är kritiska till invandring påstår att det kostar massa pengar, och de som är positiva till invandring påstår att vi tjänar massa pengar. På invandringen alltså.
Eftersom debatten handlar om siffror istället för om sakfrågan så blir det mest en pajkastning som endast höjer aggressionsnivån på båda sidor, och där den mest påtagliga effekten blir att debattörerna ytterligare bekräftar sin egen självbild, sin egen inställning, och sin egen grupptillhörighet. Detta sker alltmedan åskådarna blir alltmer förvirrade.
Detta är bekymmersamt, eftersom demokratin frodas bäst i en miljö där förnuft går före känslor. Därmed inte sagt att känslan är mindre viktig än förnuftet, men känslan bör styras av förnuft. Och att förnuftet bygger på en korrekt bild av verkligheten. Lyckas vi inte utgå från verkligheten i en ideologisk-politisk debatt så riskerar demokratin att styras av känslor som inte vilar på förnuft.
Att peka finger med siffror har haft sina konsekvenser genom historien. En siffra kan aldrig ringa in tillvaron. Verkligheten rymmer ett oändligt antal nummerserier, och ett oändligt antal decimaler. Kärleken har ingen etta eller nolla. Inte demokratin heller.
Till sist. Vi journalister får inte ta politisk ställning. Det är bra, kan man tycka. Ibland kan det vara frustrerande att inte få säga vad man tycker. Men vi kan och bör gärna analysera och reflektera kring olika samhällsfrågor, utan att ta ställning. Balanserat. Det är bra. Men det finns ett fåtal, men viktiga undantag, inte minst för oss som är verksamma inom public service. Vi ska till exempel värna demokratin. Vi ska verka för jämställdhet mellan män och kvinnor. Vi ska verka för alla människors lika värde. Vi får och ska ta ställning mot rasism. Tack för det!

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s