KVINNORNA STYR

I veckan pysslade jag med rapporteringen av SVT/Novus senaste väljarbarometer. Att hålla på med sådant är lite som att äta lördagsgodis för en politikreporter. Det går alltid att dyka djupt i alla siffror och försöka hitta spännande rörelser, småheter och storheter och spekulera kring allt detta.

Den här gången uppmärksammade SVT Nyheter bland annat att Moderaterna tappat fart, och att partiet har blivit ett mer mansdominerat parti.

Men har män eller kvinnor mer makt över hur landet styrs? Hur ser det ut i ett bredare perspektiv inom dagens politiska landskap utifrån väljarstödet?

Vi har en minoritetsregering med partier som stöds av 37,9 procent av kvinnorna. Det manliga stödet för regeringspartierna ligger på 29,5 procent. Lägg till Vänsterpartiet och vi får ett kvinnligt stöd på 45,9 procent, medan det manliga väljarstödet för regeringsunderlaget uppgår till 36,1 procent. ”Kvinnoövertaget” ligger alltså på nästan 10 procentenheter.

Inom väljarkåren har vi idag endast två mansdominerade partier i riksdagen. När det ena, Moderaterna, har ett ”gap” mellan män och kvinnor på knappt 4 procentenheter, så har det andra, Sverigedemokraterna, en ännu mycket kraftigare dominans. Mer än var femte manlig väljare, eller 22,4 procent, sympatiserar med Sverigedemokraterna, medan stödet hos kvinnorna ligger på 10,7 procent.

Samtliga övriga riksdagspartier har en kvinnlig dominans i sin väljarkår. Miljöpartiet har den största, där stödet hos kvinnorna är mer än dubbelt så stort än bland männen.

Det är – summa summarum – ett faktum att kvinnorna dominerar, inte bara vad gäller stödet för regeringen, utan även vad gäller den del av parlamentet som sitter på den reella makten. Och när samtliga övriga riksdagspartier vänder Sverigedemokraterna ryggen så vänder de följaktligen ryggen åt mer än dubbelt så många manliga som kvinnliga väljare.

 

Annonser

I JAKT PÅ KARTAN

Skärmavbild 2017-06-04 kl. 12.55.26

 

När komplexiteten fördjupas ökar behovet av förenkling. Så kan spelet bli mer intressant än spelets innehåll. Det tycks möjligen fördummande, men i själva verket kan poängen vara den rakt motsatta. En förståelse kräver nämligen sin inramning.

I veckan gick den troliga upplösningen efter valet 2018 från en regeringskonstellation till en annan. På måndag en blocköverskridande regering S-MP-L-C. På fredag en alliansregering.

Som alla andra teorier bygger denna på att man utgår från vissa förhållanden och samband, som sedan får den betydelse som man antar.

Här vilar jag bland annat på en Novus-undersökning som kom i veckan. Den visar att Moderaterna och Centerpartiet är de två klart mest populära partierna att sitta i en regering. Men här finns mer. I Novus undersökning kan man också se att Sverigedemokraternas väljare gillar Moderaterna, och det väldigt mycket. De gillar inte särskilt mycket Centerpartiet och Liberalerna, men framför allt gillar de inte Socialdemokraterna och överhuvudtaget inte Miljöpartiet.

När Sverigedemokraterna kräver regeringsförhandling med Moderaterna kan Moderaterna slå bakut och säga att en röst på Sverigedemokraterna är en röst på Stefan Löfven. Sverigedemokraterna inser förmodligen att detta inte är särskilt smart med tanke på hur deras väljare ser ut.

Från måndagens historiskt låsta läge med krav på regeringsförhandling gick vi på fredagen till ett läge där Sverigedemokraterna nästan verkar garantera att släppa fram en moderatledd regering utan förhandling.

Om så blir, så kan det bli svårt för Centerpartiet och Liberalerna att säga nej till att bilda regering med Moderaterna. I annat fall kanske de tvingas att stödja Stefan Löfven på ett eller annat sätt, vilket kan vara nog så svårt inför deras egna väljare när det väl kommer till kritan. Deras väljare gillar nämligen Moderaterna i högre grad än Socialdemokraterna.

Så här landar ännu en möjlig teori om vad som kommer att hända efter valet. Sannolikheten att den slår fel är naturligtvis större än motsaten. Alternativen är oändliga.

Alla dessa spekulationer, så skrattretande långt före nästa riksdagsval. Jag gör en välvillig tolkning: Vi är på jakt efter den där väl inramade ytan. När vi väl har gjort det kan vi dyka ner och ta tag i det som allt detta egentligen handlar om. Det uppenbart ytliga handlar i grunden om ett sökande efter djup och större förståelse.

För att kunna granska terrängen behöver vi en karta.

Sällskapsspel

 

 

img_3733

 

En politikers främsta konst är att omforma ett samtal till känslan av ett samtal. Jag hör vad du säger, men lyssna på mig.

De må vara en konst, men det underlättar att motparten agerar i flock. Alla vet vilka frågor som måste ställas, alla vet vilka svaren kommer att bli. Det handlar bara om att samla in och leverera. Från båda håll.

Och sedan. Ingenting har hänt. Som så ofta förr.

Det är som en gammal dam som sitter på en parkbänk och strör ut små torftiga smulor till småfåglar. Torrt och näringsfattigt kan det vara, men lockelsen är för stor och flockbeteendet gör det svårt att göra ett annat val. Bilden av damen, de utspridda smulorna och småfåglarna är som bilden av en solnedgång över havets horisont. Den går inte att forma om.

I veckan satt Jan Björklund en parkbänk.

Almedalen dal av fruktan

IMG_0701

Hur mycket Almedalen är du? Eller, låt mig omformulera frågan. Vad har du för betydelse?

Sällan är så många möten så ojämlika på en och samma plats. En kan se den samhällsintressade på besök i Almedalsgyttret ta tillfället i akt för att språka ett ögonblick med den välkända makthavaren. Kroppspråket målar upp klyftan. Den anspråkslösa medborgaren ler och böjer sig framåt med hela överkroppen för att göra sig hörd, medan makthavaren istället vrider hela kroppen åt sidan så att hen nästan ser ut att kunna ramla när som helst. Den ena kämpar för en minnesvärd pratstund, den andra inväntar otåligt första bästa möjlighet att gå därifrån.

Redan i slutet på vintern kommer frågan: Ska du till Almedalen i år? Betyder du något? Och följdfrågan: Hur länge ska du vara där? Hur betydelsefull är du bland de betydelsefulla? Det är känsligt att tala öppet om det här. Vem vågar öppet erkänna att det är fruktan som har drivit dem till Almedalen? Jag är här för att jag inte vågar inte komma hit.

Så tittar jag på nyhetspanelen i Gomorron Sverige där de summerar den vecka som har varit. På plats i Almedalen, förstås. Och före detta språkröret Maria Wetterstrand påpekar att minsann hela 800 seminarier har haft hållbarhet och miljö som tema. Men, säger hon, noll uppmärksamhet i media!

Så funderar jag på varför de är där? Varför alla dessa seminarier? 3.800 seminarier. Förra året var de nästan 3.500. Det totala antalet besökare under Almedalsveckan uppskattades till 35.000.

Noll uppmärksamhet. Inga braskande rubriker, inte mycket som händer. Är detta julafton för demokratin, eller är det bara en naiv närvaro styrd av rädslan över att inte vara där alla andra är?  Ibland krävs det mod för att nobba det balla gänget.

Understundom går fåfänga och fruktan hand i hand.

GP FICK RÄTT I GB

Hösten 2003 var begreppet ”social turism” ett flitigt använt begrepp på politikernas läppar i Sverige. Självaste statsministern Göran Persson hade ventilerat farhågan att östmedborgare skulle komma till Sverige och bara behöva jobba i några få timmar i veckan för att bli heltidskvalificerade till de svenska trygghetssystemen.

Östutvidningen skulle ske senvåren året därpå, och upprördheten inom borgerligheten var stor över talet om social turism. Argast var nog centerledaren Maud Olofsson. Snudd på rasism?

När väl östutvidgningen var på plats, så var det populärt bland Göran Perssons antagonister att häckla honom för hans varningar om social turism. Det blev inte så farligt, det där med östutvidgningen. Men östutvidgningen skulle komma att få mycket större konsekvenser i ett helt annat land inom EU. Men detta var det få som anade – då.

Ungefär tio år efter den där hösten, året var nu 2013, la den konservativa premiärministern i Storbritannien David Cameron fram sitt löfte om att utlysa en folkomröstning om landets medlemskap i EU. Han vann valet 2015, och så i förra veckan fick britterna säga sitt. Och det som avgjorde valresultatet? Den sociala turismen.

Inget argument på Leave-sidan var så starkt som migrationsargumentet. Budskapet var tydligt och klart, att migranterna – underförstått östeuropeer – inte bara tar jobben, de skapar dessutom ett enormt tryck på trygghetssystemen, inte minst inom sjukvården.

Det brittiska exemplet visar att Göran Persson hade fog för sin oro. Han såg risken för ett problem som skulle kunna torna upp sig och som i förlängningen skulle utgöra ett hot mot den framtida sammanhållningen inom EU.

Idag efterlyser många inom vänstern, främst inom socialdemokratin och särskilt uttalat av LO, ett socialt kontrakt. Detta ska vara EU-projektets framtida kitt. Folken inom EU ska känna sig trygga, de ska inte känna sig hotade av den fria rörligheten.

Ett socialt kontrakt skulle vara ett recept mot den sociala turismen. Och för många är det nog rimligt att avtalade lönenivåer och villkor inom ett land inte ska kunna dumpas av andra EU-medborgare som erbjuder arbete till lägre lön och med sämre villkor.

Men om man försvårar för medborgare i fattigare länder att flytta till andra rikare länder inom EU, så bygger man också upp nya murar. Här nedmonterar man en del av det som är en av unionens grundpelare: den fria rörligheten.

I slutändan mynnar tanken på ett socialt kontrakt ut i frågan om det ens är lönt att försöka? För hur ska man motivera fattigare länder inom EU att hålla sina dörrar öppna för rika grannar, men samtidigt stänga porten för sina egna medborgare?

Alla försöker nu svara på vad som kan garantera hållfastheten i EU:s konstruktion. Man kan behöva mer kitt för att hålla den samman. Men man kan också behöva lösare fogar för att det inte ska spricka.

 

P1000407

 

Ingentin(gb) har hänt

 

iphonekameran 680

 

Ibland när det händer riktigt stora saker finns det extra stora skäl att ställa sig frågan om det som har hänt verkligen har hänt, eller om det verkligen kommer att ske.

Jag tror att den samlade sömnbristen i Europa under en enda natt aldrig har varit så stor som mellan torsdagen och fredagen i den gångna veckan. Själv sov jag i en och en halv timma.

Jag kommer aldrig att glömma ögonblicket, någon gång kring midnatt, då en av journalisterna i BBC:s valvaka bad att få berätta om ett färskt – ännu obekräftat – rykte om att i valdistriktet Sunderland så ser ”Leave”-sidan ut att vinna med en mycket bredare marginal än väntat. Det var en första indikation på att det inte skulle bli som vi alla hade trott. Det upplevdes som när man tittar på en raffinerad skräckfilm. När duschdraperiet dras undan och man ser skuggan av en kniv mot badrumskaklet. Den rysningen.

Och sedan bekräftades chocken. Där, mitt i natten, rasade pundet omedelbart på en aldrig sovande valutamarknad som tidigare hade ”prisat in” att britterna skulle rösta ”Remain”.

Så kom morgonen och dagen då den där chocken skulle tas in och bearbetas. Och här måste alla agera på rätt sätt. Alla måste spela sina roll utan att överraska. Det måste vara enkelt och begripligt, och rationellt utifrån det man har sagt tidigare. Och eftersom ingen hade förväntat sig det som skulle ske så blir det extra dramatiskt.

Börser måste rasa. Politiker och statsledare måste understryka känslan av chock och berättelsen om den stora katastrofen. Och media får för en gångs skull ett riktigt enkelt jobb. Det är bara att vidarebefordra budskapen till riktigt svarta rubriker.

Men så händer någonting. Någonstans tänks en andra tanke, och raset på Londonbörsen halveras, och mer därtill. När fredagshandeln stängs är Londonbörsens facit ett litet plus sett över den senaste tremånadesperioden.

Sen läser jag artikel 50 i EU-fördraget och funderar lite till. Det där ser ganska tufft ut. I min enkla tolkning tycks den utträdande parten inte ha så mycket att säga till om. Kort sagt ska en förhandling ske under en tvåårsperiod och det avtal som sedan ligger där för påskrift måste inte bara EU-parlamentet godkänna utan även britterna köpa.

Och så, idag denna lördag, lyssnar jag på en diskussion i radions P1 där Carl Bildt spyr galla över (vissa) mediers roll i Storbritannien, där de har tagit ställning på ett sätt som medier inte gör i Sverige, och där saklighet inte alltid står i främsta rummet. Och så säger han någonting om medias viktiga roll att bidra till en saklig upplysning i sådana här politiska processer.

Att medier har ett stort ansvar i att upplysa och ett särskilt stort ansvar i att hålla huvudet kallt i ett så här stort och avgörande händelseförlopp är nog inget understatement. Att de som säger att det har gått åt helvete när det händer som man tidigare har beskrivit som ett helvete, det är ju inte särskilt förvånande. Men har det då verkligen gått åt helvete, och är det som beskrivs som ett helvete verkligen ett helvete? På riktigt?

Helvetet i detta sammanhang är det avtal som ska förhandlas fram mellan EU och britterna om villkoren för ett utträde, och de relationer som sedan ska gälla därefter. Det avtalet måste bli riktigt bra. Och blir det inte tillräckligt bra så är det väl ingen som vill skriva under?

Här börjar jag undra kring det där helvetet. Kanske blir det så att den röriga inrikespolitiska situationen i Storbritannien kommer att göra att en ansökan om utträde förhalas. Och kanske är det så att avtalsarbetet kommer att leda fram till villkor och innehåll som väcker protester på alla möjliga olika håll. Och kanske får britterna säga sitt i en ny folkomröstning där villkoren för ett utträde är mer uppenbara och tydliga. Ovanpå detta att skottarna krånglar, och inte gillar att dras ur EU av engelsmännen. Allt detta bara tankar och funderingar kring fortsättningen av allt detta, men inte desto mindre relevanta.

Vill britterna skriva på ett taskigt avtal om utträde? Nej. Vill EU att britterna ska lämna med schyssta villkor och slippa betala ett pris? Nej.

Det är långt kvar till ett brittiskt utträde från EU. Ännu i denna dag har faktiskt ingenting hänt.

Oförsonlighet till undergång

2014 var oförsonlighetens år. Ingenting tyder på att 2015 kommer att vara mindre oförsonligt.

Oförsonlighetens framtid vilar på sin egen spiral i tiden. Och vi snurrar runt, runt, och runt. I stort som i smått. Vi sitter fast i enfaldighetens centrifug.

I det stora ryar de goda mot de onda. Det vore så väl om de onda blev goda av allt detta ryande. Det vore så väl.

Att krama sin fiende ligger inte i tiden. Nu är det slag som gäller. Mycket hårda slag.

I det stora lyfts de allra hårdaste orden fram, och de breder ut sig. Det följer dramaturgins primitiva logik. Drabbningen törstar efter polarisering. Allt och alla som kan bidra till feta rubriker och en uppskruvad konflikt har omedelbart företräde till den offentliga scenen.

Och vi lär av det stora. Så när nu varje enskild medborgare kan välja att vara en offentlig aktör i den sociala medievärlden gäller det att sätta rubriker som når fram. Då gäller det att vara för eller emot, att måla den egna världsbilden i vitt eller svart. Nyans eller eftertänksamhet är sällan källa till upprörda känslor.

De hårda orden från det stora dras ner i det lilla, och förstärks. I det lilla är konkurrensen större. Dramaturgins primitiva logik kräver ännu hårdare ord för att nå fram.

Så osynliggörs eftertänksamheten ända ner på individnivå. Bilden av oss själva skapar vi genom att lyssna på det som hörs.

Eftertänksamhetens död är oförsoningens livskraft. Vi ser det överallt. Och ondskan hämtar sin kraft ur varje nytt slag, ur varje nytt fördömande. Vi kommer att slå till dess den har vuxit sig så kraftfull att den förgör oss alla. I det stora och i det lilla. In i evigheten.

DEN NYA TIDENS MISSFÖRSTÅND

Människan är på sin vakt. Det är en primitiv drift som vi alla bär på, och som vi i en eftertänksam värld har haft en ganska god förmåga att tygla. Men i de korta rappa citatens nya värld håller tygeln på att förlora sitt grepp.  

Snabbt och kortfattat ska vi säga det vi vill. Är det inte putsat från eftertänksamma bisatser kan det lika gärna vara. För eller emot. Ja eller nej.

Och de som läser de snabba citaten är på sin vakt, i ren primitiv självbevarelsedrift. Det är där vi tolkar in allt det som inte står. Bara för att det ska vara kort och rappt. Och då jävlar. Det är då vi rasar. Allihopa. Usch och fy. Twitterstorm.

Och någonstans därute är det någon som försöker hjälpa sig själv. Vänta nu. Snälla. Det var inte så jag menade.

Håll käften! Det var det visst!

 

 

Hen kan, hen.

Kanske var det riggat från början. Kanske var det bara en installation. Tesen. Provokationen. Den efterföljande debatten. Smart i sådana fall.

På sätt och vis skulle man kunna hävda att en tes bekräftas till synes omedvetet av någon annan än den som från början formulerade tesen.

Feminismen kan ju inte spåra ur. Möjligen skulle en kamp för att nå jämställdhet spåra ur. Men då måste vi först enas om hur den kampen ser ut, vad kampen är, vad den innehåller, och sedan ringa in vad som har gått snett. Att just denna kamp skulle kunna definieras utifrån marginalföreteelser är ju helt befängd.

Ändå. Där finns en poäng. Att marginalföreteelser kan skymma sikten. Ibland. Bitvis. På marginalen. Men aldrig i dess helhet, och aldrig över tiden.

Och ett raseri kan också skymma sikten. Men i just detta fall var det bara för stunden, och kanske, kanske, har detta raseri uppfyllt sitt ännu outtalade syfte, nämligen att försöka ringa in feminismen i dess bredare perspektiv, för att sedan understryka denna bredd.

Idag verkar de flesta vara tämligen överens om att feminismen inte handlar om hen och bara bröst. Så bra.

Ganska bra jobbat av Belinda Olsson. Och så småningom kan hon säga som det är.

-Jag bara skojade!

KONSENSUALISMEN

Jag tänkte följa upp dysterkvisteriet med en text om den uppdämda sorgen som byggs upp under längre helger. Ju längre ledighet och ju mysigare helg, desto tyngre blir det att återgå till vardagen. Men en kollega fick mig på andra tankar. Han såg så glad ut.

Istället ett par rader om konsensualismen som breder ut sig som en filt över Södermalm, över Kiruna och över andra delar av vårt land. Och filten har förtätats genom åren.

När jag var barn fanns järnridån kvar. James Bonds uppdrag var alltsomoftast på kommunistiskt territorium. Vitt var vitt och svart var svart.

Och nu i helgen håller Vänsterpartiet sin partikongress. Där kämpar några rester från det förgångna och kräver totalförbud mot privata alternativ inom välfärdssektorn. Partiledningen tycker att det är helt okej med privata alternativ, så länge man tyglar vinsterna. Och eftersom partiet kommer att tycka som partiledningen vill, så kommer de att tycka lite grand som de flesta andra partier även i den här frågan.

Annat var det förr. Det var liksom ja eller nej till löntagarfonder. Svart eller vitt. Nu är det konsensus så till den grad att partierna får kämpa för att verka så oense de bara kan i den politiska debatten.

Okej, visst överdriver jag lite grand.

Så frågar jag partiledaren Jonas Sjöstedt (igår) vad som nu skiljer Vänsterpartiets syn på välfärdsvinster från Miljöpartiets.

”Vi driver frågan”, var hans svar.

Nåväl. Det är okej, men ibland skulle det vara mustigare med lite större skillnader. Lite mer spänning. Vitalitet.

Men nu är vi alla överens. Även på facebook. Ja, jag vet, visst finns en eller annan som går mot strömmen. Och då. Då rasar en. Sen rasar alla.

En vit värld behöver inte alltid vara bättre än en svart värld. Nu tenderar vi att leva i en grå värld, men det är inte säkert att just detta alternativ är bättre än något av de förstnämnda.

Det är lite grand som dubbdäcksförbud i Stockholm. Bara på Hornsgatan. Jag säger varken ja eller nej till det. Det är oväsentligt. Jag noterar bara att kompromissen blir grå.

Det är okej. Bara vi är överens. Konsensus.